Tankens kraft 2

Tankens kraft 2

Jerrys jeremiader del 2

novellerSkapad av Barbro 2009-07-10 19:57:19

Hej igen!

Matte säger att hon aldrig sagt att jag är blåst. Det närmaste hon kan tänka sig att gå med på, är att hon nog någon gång sagt att jag varit ute i blåst. Det är en viss skillnad det.

Jag visste väl det – matte är en fin människa och skulle aldrig baktala mig.

Mormormänniskan muttrar något om ”dålig hörsel” eller ”talar otydligt” eller ”dåligt minne” eller hur det nu är. Strunt samma – nu vet ni det: Jag är inte blåst – har bara varit ute i blåst.

Hemma i mitt området finns det några fler katter. Bl a en katt som matte kallar för pälstussen, för hans päls liknar inte någonting annat.

Han vet inte att jag är opererad. Jag har kollat in honom – han är också opererad (eller också är han tjej – vet inte så noga skillnaden – men blåst är jag INTE). Men han tycks inte heller veta vad han är, för han älskar att slåss med mig. Och jag är ju inte den som är den – jag pucklar på honom tillbaks så att testarna ryker.

Dessvärre åkte jag i vintras på ett nederlag av det mer ojusta slaget. Efter att ha gett honom en omgång och ansett att det fick vara nog för denna gång, lämnade jag arenan med hög svansföring – jag hade ju vunnit. Och då for den attanbeningen på mig bakifrån och bet mig i svansen!

Det blev veterinärbesök, stygn, dränage och tratt på huvudet. Och så rådde de matte att linda in mig i en handduk när hon skulle spola dränaget, för det skulle göra ont och jag skulle inte gilla det. Men de kände inte mig inte. Jag lät matte sköta sitt medan jag skötte mitt och så var det inte mer med det. Man har väl varit ute i blåst förut!

Mormormänniskan hade som vanligt missuppfattat det hela och trodde att jag gillade att gå med tratten på huvudet och ”leka parabol”, som hon sa. Vad trött jag bliiiiir.

Jaha – och så är man hemma igen nu då. Den här gången lurades jag inte in i åkburen med så tjusiga metoder som med kattgodis eller så. Nej, mormormänniskan klev plötsligt bara rakt emot mig. Men eftersom jag alltså inte är blåst, så anade jag genast oråd och gömde mig bakom en fåtölj. Då satte hon sig ner och sa med sin lenaste stämma: Jerry, Jerrypojken - kom här. Och så höll hon fram handen och då trodde ju jag att jag skulle bli kliad under halsbandet – testat det någon gång? det är suuuuper – men tji fick jag. Det blev raka vägen in i buren. Och så hamnade jag med huvudet in i väggen också. Toppen mormormänniskan!

In i det otäcka rummet som hade en vägg som rörde sig och ett golv som vibrerade – in i bilen med allt annat pick och pack – och iväg.

Nu är det ju så, att jag har väldigt gott minne – och jag kom alldeles speciellt ihåg, att det på vägen fanns en fabrik där man gör hundmat. Jag mindes också vilken effekt lite ljud från mig framkallade hos mormormänniskan, så jag tänkte att det är kanske bäst att hålla babblan tills vi passerat den där fabriken. Men jag såg den aldrig, så jag vart tvungen att vara tyst hela vägen. Mormormänniskan sa att jag var duktig – det kan hon ju få tro då om hon vill. Jag har i alla fall livet i behåll – en inte så oviktig sak att ha.

Åhhh så skönt det var att komma hem. Jag kollade runt i hela lägenheten efter matte och husse, men de var inte hemma än sa mormormänniskan. Jag gjorde då en liten sväng till in i husses rum och förvissade mig om att ”Den siste Gerbilen” fortfarande var vid liv. Den gamle trötte mannen satt där och mumsade på sina frön. Det värmde i hjärtat att se honom. Han (och hans numera avdöda bröder) har ju roat mig många gånger under åren, bara genom att röra på sig bakom glasrutan.

Sedan slängde jag mig raklång på golvet – MIIIITTTTT GOLV – och bara njöt av dofterna och ljuden.

Efter en stund så kände jag att NU – NU måste jag få gå ut. Jag har ju för hundra gubbar varit inspärrad i över en vecka. Mormormänniskan sa att matte nog inte gillade att jag gick ut på dagen när det var så många bilar och barn i rörelse. Men jag gav mig inte och till sist kunde hon inte längre stå emot mina enträgna böner och jag fick gå ut.

Matte o husse är på väg hem – allt återgår till ordningen igen – livet leker. Och ute regnar och blåser det – men det är bara där det är blåst – kom ihåg det, mormormänniskan!

  • Kommentarer(2)//bz.hitta.de/#post197

Jerrys jeremiader

novellerSkapad av Barbro 2009-07-10 01:30:41

Hejsvejs!

Det är jag som är Jerry. Jag är ganska blåst – det säger min matte i alla fall. Men hon vet inte att jag egentligen är alldeles för smart för henne. Jag bara låtsas vara blåst – man får ju en del förmåner då liksom. Ha!

Nu ska jag berätta om när jag blev utslängd från hemmet. Vet inte om matte tyckte jag var stor nog att stå på egna ben eller om hon bara skulle vara bortrest ett tag. Men mormor i familjen kom i alla fall och hämtade mig.

Hon lockade med kattgodis. La dom utanpå på golvet och sedan inne i buren. Jag gillar ju kattgodis ju, så det är klart att jag plockade i mig dom – den ena efter den andra. Sedan gick jag lugnt ut igen. Och så där höll vi på – mormor och jag. Men helt plötsligt så stänger hon dörren om mig!!! Åhhhhh så olycklig jag blev. Jag såg bara bena på henne när hon travade fram och tillbaks till dörren och lastade in en massa grejer i bilen. Ja, t o m min kisselåda bar hon iväg med.

Till sist kom hon på att jag också skulle med. Vad nu det skulle vara bra för. Bättre hon hade öppnat dörren så att jag kom ut. Kissa kan jag göra ute så det så. Men – icke sa Nicke. – in i bilen med buren och mig. På passagerarsidan satte hon mig, så att jag kunde se ut genom framrutan genom burens springor och på henne genom burdörren. Jag talade minsann om för henne vad jag tyckte om sådana fasoner. Och det fortsatte jag med.

När vi åkt en timma, åkte vi förbi fabriken där de gör Doggy hundmat. Då sa hon: Är du inte tyst nu, så lämnar jag av dig på fabriken så får de göra hundmat av dig.

Jisses – så känslig hon var då. Jag tänkte att det var nog bäst att tiga en stund – jag menar, tanten är ju gammal och riskerar att trilla av pinn av stress, så för säkerhets skull så blundade jag en hel minut så att hon skulle tro att jag somnat. Blåst? Jag? Åh nej! Så fort hon saktade in bilen så lät jag henne veta att jag ville UT! Men inte hjälpte det.

Slutligen så var vi då tydligen framme. Hon lastade ur alla grejerna och tog mig och buren sist. Hon bar in mig i ett konstigt litet rum med knappar på väggen. Och VE och FASA – väggen började röra sig, golvet surrade och ……. Mamma Mia – det var otäckt.

Sedan bär hon in mig i en ny lägenhet. Ett ställe där jag aldrig varit förut – jag lovar. Men det luktade lite bekant ändå på något vis. Och där…. Där öppnade hon burdörren. Och trodde att jag tänkte gå ut. Men inte jag inte. Nej – sååå blåst är jag inte så att jag gick på den lätte. Och så försökte hon locka med kattgodis. Nä, nä, nä, nä. En gång är en gång för mycket – man har väl lite tankeverksamhet!

Nåväl, när hon inte ägnade mig någon uppmärksamhet på en stund så tänkte jag att jag väl fick ta och utforska det här stället som jag hamnat på. Så jag gick runt och nosade lite här och där. Och ….. Oj – de hade flera katter där. I badrummet fanns det en som var så lik mig så jag blev riktigt konfunderad en lång stund. Och i stora rummet – i ett av hörnen – fanns ett skåp där dom stängt in en annan stackare – eller nej, två stycken var det när jag kikade närmare. Oj, oj, oj – var har jag hamnat, tänkte jag.

OK då – efter en stund så begrep jag ju att det var spegelbilder allihop. Gick ni på den lätte eller???? Blåst? Jag? Nä nä nä.

Men mormor var inte vidare finkänslig. Hon skrattade åt mig och då blev jag förnärmad och gick in bakom soffan. Där lade jag mig ner och vägrade komma fram på hela dagen till sent in på kvällen. Mormor hade nämligen mage att ge sig iväg ut och sedan kom det hem en karl som jag bara sett några gånger. Morfar heter han visst. Honom gömde jag mig för.

Men när mormor sedan kom hem och flyttade på soffan och sa: ”Men Jerry sitter du här ännu?” så tänkte jag att det nog var klokast att komma fram. Jag ville ju gärna ha lite vatten och mat och toalådan ville jag också göra ett besök på.

Mormor har en balkong med en förfälig massa blommor på. Man kommer ju inte fram därute – rena rama djungeln. Men jag lyckades krångla mig fram under en fåtölj, så att jag kunde sitta och kolla in bilarna där nere. Det tyckte mormor att jag skulle göra men det var inget vidare kul.

Sedan gick dom och la sig. Och där fick jag vara, ensam och allena. Jag, som är van att vara ute hela natten. Jag fick titta på dom när dom sov. Skulle det vara ett liv för en katt det??? Jag bara undrar?!

Nåväl. Nästa dag så var mormor hemma hos mig nästan hela dagen – det var en bra dag. Och på natten så roade jag mig med att leka med hennes fötter. Men jag hade inga klor ute – det har matte lärt mig att jag inte får ha, så det har jag aldrig. Blåst? Jag? Nä nä nä.

Nästa dag så försvann både mormor och morfar tidigt på morgonen. Och lämnade mig ensam hela dagen. Åh fy för hundsingen – är det ett sätt det? Jag tjurade och mormor fick plocka fram mig från baksidan av soffan igen när hon kom hem. Fast jag hade varit ute och kollat runt en hel del under dagen, men det behövde ju inte hon veta. Hon kunde gott få tro att jag legat bakom soffan och liiiiiiidit. Blåst? Inte jag inte!

Mormor hade köpt någon fånig leksak till mig också. En boll som rullade runt, runt i en ränna och den skulle jag jaga sa hon. För att hon inte skulle börja gråta, så puttade jag på bollen några gånger. Men jag orkade inte resa på mig – det var ju löjligt ju! Blåst? Jag? Nänä!

Idag var mormor hemma på förmiddagen och några timmar efter hon gått, så kom morfar hem. På kvällen hörde jag att han beklagade sig hos mormor för att jag var inte lät honom sova på natten. Jag råkade visst GÅ på honom då och då. Herrejestanes! Jag gick ju på mormor också – men inte brydde hon sig inte. En så känslig kille. Ja, ja – i natt ska de visst stänga dörren in till sovrummet. Ha – vi ska se vem som ångrar sig i morgon bitti. Nu önskar jag god natt.

Mormor säger att vi ska åka hem i morgon – vad nu det betyder. Har jag något hem? Är jag inte utkastad? Hmmm – jag litar inte riktigt på den där mormormänniskan. Hon kan nog vara lite lurig. Överlever jag morgondagen så återkommer jag med rapport.

Kära hälsningar

Er Jerry

  • Kommentarer(0)//bz.hitta.de/#post196

Da capo 2

novellerSkapad av Barbro 2009-02-02 10:31:07

De båda väninnorna strövade sakta längs kajkanten och njöt av sommarsolen och gemenskapen. De hade nyss avslutat en fikastund på utecaféet och ville ta vara på varje stund de hade tillsammans - man och barnfria för några timmar.

"Du," sa den ena och tittade på väninnan. "Jag har funderat över det här med kärlek. Vad är kärlek egentligen? Vad är det för dig? Är det att ge, dela med dig av det sista du har i godispåsen? Är det att ta hand om din gamla mamma? Är det att ställa upp och hjälpa den du älskar?"

Väninnan tittade småleende tillbaks.

"Ja, du - visst är väl allt det där kärlek, men det är väl också personlig läggning? Jag menar - en generös människa delar gärna med sig - även till den hon inte älskar. Att vårda är ju också det en läggning - en del gör det bättre och med inlevelse, andra har lite svårare för det där med blöjbyten på gamlingar och sånt. Och visst är det kärlek att ställa upp för varandra och andra. Men också det kan man ju göra utan att älska personen i fråga.

Jag menar - inte älskar du ditt barn mindre för att du plockar undan det där godiset du köpte i affären och sparar till din egen mysstund framför tv:n på kvällen? Och inte älskar du dina föräldrar mindre för att du är äckelmagad och har svårt för att byta blöjor på dom, när din syster kanske gör det utan problem? Och alla dom som ställer upp för främmande människor som har det svårt av en eller annan anledning - älskar dom dessa personer speciellt mycket? Eller är den som inte ställer upp, kanske har egna tuffa problem att brottas med osv, en "sämre" människa?

Jag ser det mer som att sådana här saker är, dels en personlig läggning - vårdande - generös - slåss på barrikaderna för de svagare osv - men också en medmänsklig kärlekshandling. För visst ligger det kärlek bakom - det tycker jag inte man kan säga annat, men den där kärleken som du talar om -nej, den tycker jag inte man kan mäta i dom exemplen."

"Nej, jag ser hur du tänker. Kanske man ska vända på det då. Är det brist på kärlek när man ljuger, bedrar, manipulerar, spelar spel osv? Är det ett mått på kärlek? Eller avsaknad av, rättare sagt."

"Hm" - nu var de båda kvinnorna helt uppe i sin diskussion, de slog sig ner på en solvarm träbrygga och lät benen dingla ner mot vattnet under dom.

Den andra kvinnan försvann bort i ett hemligt minne av en affär hon haft med en arbetskamrat - en stormig natt på en konferens, sedan var hon botad och ångerköpt. Hon beslutade sig för att aldrig berätta för någon om vad hon gjort - inte ens för väninnan.

"Hallå - var tog du vägen? Jag sa just att detta att medvetet göra något, säga något som man vet sårar den andre, att manipulera - visst är väl det brist på kärlek. Det tycker i alla fall jag."

Med sin otrohet i minnet svarade den andra:

"Nej, jag tycker nog inte att det är det. Visst kan man hamna i situationer där man trixar lite för att inte mista den man älskar. Älskar du mindre då? Sedan det där med att medvetet skada - ja, det är ju ett kärlekslöst handlande - utan tvivel, men betyder det att du inte älskar den andre? Åter tycker jag att det är våra olika personligheter och behov som styr vårt agerande. Är du kontrollerande till din läggning så försöker du ta kontroll i relationen. Vi är givetvis överens om att det inte är ett bra sätt att hantera sina problem på, men visar det på bristande kärlek? Nej, jag tycker nog att man ska se på själva agerandet och bedöma det ur synpunkten 'kärleksfullt' eller 'inte kärleksfullt'.

Det enda jag kan tänka mig som visar verklig kärlek är förlåtelse och stöd."

Väninnan såg ut att ha lite problem med att följa med i tankekedjan - hon var tyst en stund och funderade över vad som sagts.

"Har du tänkt på en sak?" sa hon sedan. "Efter vad jag förstår av det jag fått mig berättat och själv upplevt, så är det just kärlek och stöd vi får av våra vänner och anhöriga som gått över till andra sidan!"

"Ja, det har du rätt i. Men de gör inte våra val och de försöker inte styra, de ger råd i den mån det ingår i planen, men annars låter de oss både välja och ta konsekvenserna. Men trots att vi ibland barkar käpprätt in i skogen med våra val, så visar de inget fördömande utan försöker i stället att stödja oss där vi är."

"Ja, DET är kärlek, det"

Kärleken ÄR ....

  • Kommentarer(1)//bz.hitta.de/#post144